Dans Le Futur

.

Så här blond och nästan blåögd var jag i somras. Visst ser jag annorlunda ut?!

Jag stannar upp ibland, frågar mig själv om jag fortfarande är den samma. Om

jag har förändrats något? Till något bättre eller kanske bara blivit lite annorlunda.

Det känns så just nu. Konstigt. Som om jag har förändrats, rätt mycket. På kort tid.

Konstigt. Hjärtat slår kanske lite annorlunda. Blodet kanske är några grader varmare,

vad vet jag. Konstigt. Och varje gång jag förändras lite, tror jag att jag kommer att

vara precis sådan, förevigt. Jag kan inte föreställa mig något annat. Konstigt. Men

det är fortfarande jag, Sara. Insidan föddes jag med, och den kommer alltid att förbli

densamma. Det vet jag. Men något förändras ändå. Konstigt. Kanske är det hur jag

ser på saker nu. Hur jag ser på livet, på olika människor. Kanske är det för att jag nu

stolt kan uttala orden 'Jag har kommit över Erik. Helt och hållet.'. Och känner att det

är sant. Att allt det är förbi. Konstigt. Jag är en ny person, men ändå precis exakt den

samma. Och jag har förändrats, till något bättre, skulle jag tro. För jag mår bättre.

Och sådant märker man. Konstigt. Vem vet hur jag är om tjugo år. Ingen. Men just nu

känns det bra. Dagarna blir mörkare, med hösten. Men livet känns ändå ljusare, än det

känts på länge. Konstigt. Rätt fint att alla frågor inte kräver svar. Vackert på något sätt.

Som att livet inte plötsligt tar slut, när man vet. För ingen kan veta. Konstigt.

.