Romantiska klänningar sveper även hos Chloé längs benen. Och lite förvånansvärt är de flesta inte kortare än under knäna. Kvaliteten på tygerna är himmelsk och färgarna är mjuka. För ett halvår sedan hade jag mer eller mindre äcklats av det här, men nu tycks jag vara i ett lite lätt kärt tillstånd. Och den sockersöta, men ändå eleganta känslan går hem till tusen. Riktigt vackert!
Av mitt artonåriga liv har knappt två timmar spenderats i en skidbacke. Så det blir riktigt spännande att se hur det går imorgon. Störtlopp, slalom eller snöplog!? Ser i vilket fall som helst mycket fram emot att få spendera en dag i skidbacken. Och det gör inget att det bara är Vallåsens backar. Det räcker finfint för mig. Återkommer med skaderapport imorgonkväll, haha.
Stickad tröja, klänning, hårband, väst, knästrumpor, väst.. Det blev med andra ord en lyckad shoppingrunda igår. Till största delen Top Shop, med en liten del H&M och Dressman (oväntat!?). Och jag hittade två leopardmönstrade skapelser, hurra, hurra!!
Jag sa att jag inte skulle. Inte detta året. Men vet ni vad!? Det blir mellandagsrea för mig med. Det är alldeles för kul att shoppa för att hålla sig borta ifrån det. Hellre fattig med vackra kläder, än rik med gamla trasor, haha. Och top prioritering nummer ett är leopardmönstrat. Det kanske är ur trenden, fast det är så vackert. Lite djuriskt, mmm. Första stoppet blir Top Shop och skulle jag komma därifrån, så väntar T-shirt store med en öppen famn. All denna underbara rea.
Och jag blev färdig till julafton. Sydde de sista sömmarna igårkväll, men visst blev den bra!? Är själv rätt nöjd faktiskt. Tycker att det är lite extra kul att han försöker se lite mogen ut i den, jag menar det är ju en OnePiece, haha.
.
För övrigt har jag knappt fotograferat något alls denna jul. Kändes mer meningsfullt att vara social och minnas julen mer i upplevelser än i bild.
Lite kul det här med jul. När man är liten handlar allt om tomten. Släkten, maten, kalle anka är bara det man måste ta sig igenom för att komma till julklapparna. Och ju fler år som går, desto mer bryr man sig om allt det där runt omkring klapparna. Julafton är numera något mysigt socialt man gör. En möjlighet att samlas, ta det lugnt och träffa släkt och familj. Mysigt.
Ååh svepande skira tyger, lite hetta, blir skönt med vår och sommar senare.
Armbanden på underarmarna är riktigt snygga. Så även tygerna, vecken och läderdetaljerna. Tycker särskilt mycket om de något orientaliska, draperade dresserna på sista bilden. Känns lite unikt och exklusivt.
Coca Colas julreklamer ger mig himla värma julkänslor. Är man uppväxt med det, så är man.
.
Idag har jag bowlat med storebror och några kompisar. Är varken världsbäst eller världssämst på det, handlar nog mest om tur för min del, haha. Mycket mysigt var det iallafall. Guld värt att göra lite sånt man gjorde när man var liten. Tar en tillbaks till en något bekymmerslös tillvaro.
Enkelt med något udda skärningar, det är vad jag verkligen gillar. Härlig färgskala också, med färger, men inte sådär typiskt vår/sommar-skrikiga. Praktiserade på Tjallamalla i Malmö i tre veckor, varpå de säljer kläder från Lagom, riktigt fina. Snart kommer nog dessa plagg ut i butik och har man inte råd kan man ju alltid gå dit och inspireras. Sy något liknande kanske.
.
(En av designerna bakom märket är även musikern Daniel Adams-Ray, som skapat sig en rätt grym solokarriär på sistone, värt att veta.)
Känns fint med jul. Och mitt i julklappsshoppingen till alla andra tycker jag att man har rätt att unna sig något, som man aldrig annars skulle köpt, haha. Båda julklapparna är från Make Up Store. Läppstiftet heter Sweetheart, gulligt. Nagellacket däremot heter Stig, inte lika gulligt kanske, men lite kul.
.
Några bilder från ett vintrigt Lund. Och den mittersta bilden föreställer gatan dit vi kommer att flytta någon gång i mars.
Vill bara få ur mig det här, nu en gång för alla. Den som tar illa vid, får skylla sig själv.
(weheartit.com)
Jag är ingen ålder. Du kan inte titta på mig och tänka 'typiskt arton'. Jag är ingen storlek. Jag är ingen hårfärg. Ingen hudfärg. Faktiskt ingen färg alls. Jag är varken vuxen, ungdom eller barn. Jag är ingenting någon kan se eller uppleva och sedan placera i ett fack. I en kategori. Jag är en människa. En egen individ. Och det är sant som dem säger, varje människa är unik. Det kanske inte är mycket som skiljer oss åt, men det kanske är det lilla som räknas. Och vi människor lever, andas.
.
Och ännu roligare är att allt som lever, förändras. Det ligger i naturen. Så placerar du mig i ett fack nu, får du sätta dig ner senare och omlokalisera mig. Och det kommer aldrig vara möjligt att placera mig i bara ett enda fack. För jag är mig själv. Och den jag är har inte uppkommit ur någon gjutform. Det kommer alltid att vara någon linje, någon egenskap som inte är typisk för den kategorin. Som inte går att placera någonstans.
.
Jag blir så trött på de som placerar folk i fack. Som tänker att hon är sådan och den typen av människor gör så. Jag är ingen typ av människa. Jag är en helt egen person. En egen individ. Släpp kontrollen. Du behöver inte veta vilket fack jag tillhör för att må bra. Du kan vara den du är och möta mig som just den jag är. Utan alla förutfattade meningar. Det går inte att placera någon i ett fack, så snälla sluta tro att du själv tillhör ett.
Än en gång är jag något insnöad i kläder. Bryr mig inte särskilt mycket om vilken tid modet är avsett för, tycker att man kan använda trender när helst man vill. Njuter av att inspireras.
.
Kom precis över dessa kreationer. Fint med lite finess i plaggen. Tycker om sättet han blandar färgerna och den feminina elegansen. Och solbrillorna, som en mix av rayban och runda, döläckra.
Av en helt egen klass av torr humor har Monty Python gjort sin version av de olympiska spelen, dödskul. Gäller dock att man inte tar det allt för seriöst, haha.
Jag är så förkyld, att hela huvudet består av en ljusgrå dimma. Och det är kallt och vintrigt överallt, så varför inte kika lite på vad år 2011 kommer att bjuda på. Lite beundransvärt att H&M alltid lyckas göra så här proffsiga bilder av sin kollektion, men sedan dimper katalogen ner i brevlådan och man förstår knappt att det är samma märke. Men ett plus i kanten, för de har blivit bättre och bättre.
.
Inte direkt mina färgskalor, ännu, men ett par vackra solglasögon finns där och långklänningar har ett visst streck av magi över sig. De svarta skorna är rätt unika, upp till bevis om de är en enbart fula eller riktigt fulsnygga i butik.
2010-12-17 Det är inte så att jag aldrig städar, det bara händer allt mer sällan.
.
Jullov!! (ÄNTLIGEN!!!) Och de närmaste två timmarna kommer att fyllas med städning/packning/diskning. Det är alltid skönt att slippa städa, just för stunden, men såhär i efterhand känns det något tyngre. Får köra min klassiska motivationsbooster: pannkakor och grym musik. Eller bara allmänt nostalgisk jätte-super-duper-töntig musik, som Paul Simon – You Can Call Me Al och Håkan Hellström – En Vän Med En Bil.
Min storebror kom en dag till mig och sa jätte entusiastiskt att han måste få visa mig något. Och på hans datorskärm ser jag det här: One Piece!!. Jag gapskrattade. En sparkdräkt till vuxna, fullständigt jättekomiskt ju. Och nu vill min bror, med snaggat hår och piercing på nitton år, ha en sådan. Men även om det inte är det allra vackraste, så är det en av de roligaste idéerna på länge. Och det är superfascinerande att de har lyckats marknadsföra det så bra att de kan sälja dem för mer än tusen kronor.
.
Poängen är att jag skulle vilja sy en till honom i julklapp. Ett mönster på stoffochstil kostar 55 kr, tyg för drygt 240 kr och en dragkedja för 40 kr, det blir 335 kr. Och i min familj, syskon emellan, är det nästan respektlöst att ge julklapp för mer än 150 kr. Så jag måste få med mina föräldrar på idén och sen kanske jag syr en. Ett hett julklappstips, om man inte har något annat förslag, haha.
Idag har vi textilare glidit iväg på utställning i Louisiana. Själv har jag inte sett så många konstutställningar i mitt liv, men de jag har sett är av bland annat Picasso. Tror nästan bara att jag har sett utställningar av äldre konstnärer (som jag kommer ihåg), inga nutida. Till denna dag, som fylldes med Walton Ford och en liten del Anselm Kiefer.
Walton försöker med hjälp av detaljerade akvarellmålade djur, i vackra färger, visa människor hur de agerar mot varandra och mot naturen. Hans målningar hade alla olika budskap, och var rätt fascinerande.
Anselm å andra sidan målar med grova oljedrag upp lite lätt abstrakta landskap och människor. Tavlorna är väldigt stora, men i dess dystra färger hade jag svårt att uppfatta vilka budskapen var.
Trots det är det alltid lika skönt att vandra omkring i Louisianas stora rum och shopar. Så passa på att åk dit nu, eller ännu bättre vänta tills den 11 Februari när de visar Picasso istället.
När vi kommunicerar med varandra är de ord vi uttalar bara 7 procent av vad den andra uppfattar. 38 procent är vilket tonfall eller vilka betoningar vi har när vi säger det. Och de resterande 55 procenten är hur vi rör oss när vi säger det. Om man sedan räknar att både tonfall och våra rörelser glider in under kategorin kroppsspråk, så är de orden vi planerar och uttalar mindre än 10 procent av det innehållet som går fram till den andra.
.
(weheartit.com)
"Jag talar, han svarar. De ord han uttalar är nästan allt jag kommer att minnas. Kanske vilken blick han gav mig precis innan de uttalades, men inte hur han sa det. Vilka rörelser han gjorde eller att han kanske menade precis det han sa eller att han inte menade det. Alla tecken finns där, i kroppsspråket. Men det är inte vad jag uppfattar. De ord han säger är nästan allt jag bryr mig om. Det är dessa ord jag sedan kan rada upp inuti mitt huvud och höra honom säga gång på gång, för att för mig själv kunna reda ut exakt vad han menar. "
.
Jag tycker att det är riktigt intressant att vi människor är så uppslukade i ord. Vilka ord vi uttalar, exakt vad de betyder. Hur man uppfattas på grund av orden. Det är rätt fascinerande att det finns så mycket fakta om att det vi säger är till största delen kroppsspråk, och trots det är orden det vi bryr oss mest om. Med en risk för att låta sådär extremt töntig så har jag tänkt på att djur är annorlunda. Ta till exempel min hund. Är jag riktigt ledsen, men gråter inte, och vi är ute och går kan han plötsligt stanna upp och bara titta på mig med en ödmjuk blick. Inga ord har uttalats, inga extrema rörelser. Men han känner av det. Känner av det jag känner inombords.
Jag har en stark känsla av att när vi föds läser vi av kroppsspråk precis så. Vi kan uppfatta saker utan att förstå ord, vi lyssnar på tonfall och ser på vilket sätt människor låter orden komma fram. Just orden eller vilken innebörd de har är inte så viktig. Men nu, när vi vuxit upp, betyder orden plötsligt allt, varför? Hur kan vi glömma bort att läsa av de personerna vi har runt omkring oss? Kan det vara så att vi alla har blivit mer självupptagna, att vi bryr oss mer om hur människor uppfattar oss än hur vi uppfattar dem?
Jag vet knappt något om kroppsspråk. Har först nu insett hur stor del det är av hur vi uppfattar varandra. Så det är rätt meningslöst egentligen, att planera vad vi säger, exakt. För vi kommer aldrig helt att kunna dölja vad vi egentligen menar. Och vi kanske inte behöver rätt ord så länge vi har rätt tonfall och äkta känslor. Menar man det man säger kommer det alltid att nå fram.
Något röriga och kanske ytterst förvirrande tankar, men jag tycker att de är rätt fina att fylla huvudet med en tisdagskväll som denna.
~ Blanda de torra ingredienserna. Finfördela smöret och tillsätt mjölken. Arbeta ihop det till en deg. Tryck ut i pajform och förgrädda i 225 grader i ca 10 minuter. ~
.
Fyllning:
700 g quornfärs
1 hackad gullök
2,5 dl vatten
1 påse tacokryddmix
2 tomater
riven ost
.
Sås:
2 dl créme fraiche
4 msk majonäs
2 krm vitpeppar
1 pressad vitlöksklyfta
.
~ Fräs lök och quornfärs tillsammans. Tillsätt vatten och tacokrydda. Hacka två tomater. Lägg quornblandningen i pajskalet och strö över tomaterna. Blanda såsen och bred ovanpå pajen. Strö över ost och grädda i ca 15 minuter. ~
.
p.s. Pajen är mycket godare än vad den ser ut att vara på bilden, haha. d.s.
2010-12-11 En liten pojke i för stora skor säger, jag ska nog lyckas.
Idag har jag lyssnat på John Legend – Ordinary People och ritat. Och gjort ungefär allt för att slippa plugga, men snart snart ska jag kanske kika lite i matteboken. Ska baka lite lussekatter och dricka glögg först bara, för det är ju alltid mer betydelsefullt, eller hur?!
2010-12-11 "man måste dö några gånger innan man kan leva"
När jag var nyfödd gick min moster på konsthögskolan. Och mina guldlockar och första andetag förevigades i denna mintgröna tavla. Mamma hade "pimpat" mitt rum igår för att visa mäklaren huset och så hänger denna tavla över min säng, lite gulligt är det.
.
Lite lördagsmorgonsmusik, klicka på albumen för att lyssna.
Ett stativ, en kamera och en massa juleting. Nu har jag fotat, duktigt. Och ja, plastgranen är uppe. Får väl ta och köpa en wunderbaum med grandoft, mmm.
Rufsigt hår, är påväg in i badrummet för en lång lång varm dusch. Skönt.
.
Feber, feber, feber. Får så ofta feber och blir riktigt sjuk nuförtiden. Inte kul. Nu är det andra eller tredje gången på kort tid som jag ligger hemma, mår illa, fryser och svettas. Inte kul. Och jag blir så sur på det. Sjukligt förbannad!!
.
Jag ska göra allt för att inte bli sjuk något mer. Knapra i mig alla vitaminer jag kan. Äta mindre socker och skit (vet inte om det påverkar egentligen, men varför inte?!). Röra på mig varje dag, promenera, jogga eller träna yoga. Och framförallt ta på mig tillräckligt varma kläder när jag går ut. Sen har jag slutat bitat på naglarna, men istället börjat gnaga av mitt nagellack ibland. Säkert jätte mycket bakterier, usch!! Fy!!!
Jag fick en riktigt fin kamera i födelsedagspresent detta året. En sådan, som är så fin att jag trott att jag aldrig skulle kunna äga en sådan, just nu. Och jag har haft sådana drömmar om att fotografera allt jag ser. Spara tusentals vackra bilder på min hårddisk och bli sådär riktigt duktig på att fotografera. Det har inte riktigt hänt ännu. Och det är inte för att jag inte vill. Det är nog snarare för att jag känner mig som en "extremamatör" och att jag vet hur många duktiga fotografer det redan finns.
Jag kommer ihåg när jag ville lära mig att spela gitarr och sjunga till. När jag gick i nian kändes det så långt borta, som att just jag aldrig skulle klara av det. Det finns ju så många duktiga artister och bara väldigt musikaliska människor runt omkring en. Och när jag drog något ackord på gitarren lät det inte alls som musik. Och sjunga till, aldrig. Trots att jag gillade både att spela och sjunga. Det finns ju en anledning till varför vi drömmer om det vi gör. Och en anledning till att vi faktiskt ibland har möjligheten att fullfölja en dröm.
Så jag satte mig ensam framför datorn, försökte sätta fingrarna på rätt strängar och trycka tillräckligt hårt. När jag kunde några ackord ville jag spela låtar jag gillar. Sådana låtar som är så fina att man bara vill sjunga med i dem oavsett vad. Så där satt jag ensam med en gitarr och en dator. Och eftersom att jag aldrig trott att jag skulle lära mig det, väntade jag inte heller på det.
Men efter ett par månader blev jag rätt duktig. Ackorden satt i fingrarna och ju fler toner jag sjöng desto fler träffade jag. Att spela gitarr är för mig att sätta sig själv i en liten bubbla, bortom denna värld. Inte att fly från verkligheten. Men att känna sig trygg, lycklig och inte fokusera på något annat än musik. Det är för mig en liten bit av himlen. Visst känner jag mig fortfarande inte som den bästa i hela världen och jag vet att jag inte träffar alla toner eller ackord. Men jag har en riktigt stor passion för musik, och jag känner mig lycklig när jag spelar, så det gör inte så mycket.
(fotograferat av självaste jag själv)
.
Detta lite lätt magiska tillstånd vill jag hitta när jag fotograferar, men just nu tror jag, som sagt, inte att jag kan fotografera. Därför tänkte jag att om jag "tvingar" mig själv till att fota en bild om dagen, så blir jag snart bra på det. Och det är vad jag vill lägga upp här, på bloggen. Ett fotografi om dagen, taget av mig. Och just nu är jag inte världsbäst, men det är en av mina drömmar. Och drömmar ska man alltid uppfylla om man kan.
Hår, hår, tycker det är så spännande. Känns som att det ultimata just nu är lite rufsigt nyvaket hår, några hårnålar, håraccessoarer och lite rött läppstift till. Sådär lagom enkelt, vintrigt, så sjukt snyggt!!
Ska börja exprimetera lite, så synd att ha nästan samma frisyr varje dag.
"I början av 80-talet står nioårige Nemo i valet och kvalet på en tågstation. Ska han följa med mamma till USA eller stanna med pappa i England? Mer än 100 år senare rör han sig tillbaka genom mellanrummet av olika liv som han har - eller kanske har - levt. Dessa otaliga möjligheter utifrån ett enda livsval tar oss med i en hisnande vacker berättelse om livet och kärleken." ~ Lovefilm.se
.
Spännande och annorlunda film. Den är udda på både ett konstigt och jätte fint sätt. Hela filmen handlar om att de val vi människor gör påverkar oss själva, men även andra. Lite av "butterfly effect" (att en fjärils vingslag skulle kunna skapa en hel tornado). Genom filmen skiftar det mellan olika alternativ av vad som hade kunnat hända. Därav en rätt intressant film. Ett fint budskap, men inget helt klart och fullständigt slut, vilket kan vara skönt eller riktigt frustrerande. Med rätt humör: en bra film.
Och idag är det snöigt, vitt, kallt: en ljus dimma av helg. Tyckte därför att denna bild var passande och dessutom har jag nu vågat använda manuellt läge på min kamera och hittat både slutartid och bländare, riktigt fascinerande!!!
Blir kanske lite fotografering imorgon.
Snart blir det iallafall pulkaåkning, varm choklad och julgodis. Myyysigt!
Jag var ute och gick med hunden i kylan i vårt område med nybygda hus där de allra flesta har en rätt bra insyn. Med andra ord så brukar människor tänka på det här och man brukar aldrig se något särskilt anmärkningsbart.
.
Ikväll så ser jag en gammal kvinna stå med sin hund precis runt hörnet. Hunden nosar och så, men hon står där lite ovanligt länge. När vi sedan passerar varann hälsar hon inte. Typiskt, tänker jag. Nu står jag precis utanför köket till ett av husen. Jag försöker se vad hunden har fått för sig när jag plötsligt höjer blicken och där står en naken man, (helt naken!!). Jag börjar gå därifrån och vänder mig en gång för att se att han verkligen var naken, och ja där står han kvar, trots att han måste ha sett att vi båda gick förbi. Haha, inte någon sådär creepy man i medelålderskris, bara någon ung, helt naturligt i köket och gör något vanligt. Himla kul. Frågan är var gränsen går för naturlighet!? Haha.
Jag har alltid tyckt att det är frustrerande att läsa bloggar där man aldrig får lära känna den som har bloggen. Det är rätt uppenbart att den som skriver bloggen inte kan blotta ut hela sitt liv på en liten hemsida inför människor som den knappt känner, men det lilla personliga som går att dela med sig av tycker jag är värt att dela med sig av. Därför tänkte jag visa er en text jag skrev om hur mitt liv kändes lite drygt två månader efter att min allra första pojkvän hade gjort slut. Och det var verkligen inte kul just då.
.
Skrivet 2010-03-28
"Kärlek är vackert, sött, fint, fantastiskt och helt magnifikt underbart. Ibland. Att leva i en sockersöt såpbubbla som i vilken sekund som helst kan spricka eller att leva i en tjock dimma i en sk verklighet?
.
Livet är fyllt med doser av kärlek, sorg, tragedi, glädje och andra ofattbara ting. För två år sedan var jag en evig optimist. Det fanns inte en människa jag kunde finna hat mot. Sanningen var att alla människor var fyllda med gott och ont. Oavsett vad, plockade jag fram det vackra i varje levande varelse. Det fanns inte en enda vän jag inte kunde älska. Inte en enda dag som spenderades med tankar om hur förfärligt livet egentligen är. Visst fanns där rädsla, tveksamhet och en gnutta sorg, men ingen verklighet. Ett hjärta var fyllt med lycka och sockerdricksbubblande glädje i varenda sekund, som spenderades levande. Och varje andetag som togs var för en god saks skull. Så oskyldigt, så litet och så tragiskt vackert. Det är som dagisbarn som säger att deras nyligen avlidna mormor är på semester i himlen och har det fint. Att ha det fint när man är död, finns det? Att se, höra och veta, men verkligen inte förstå.
.
En dag då oron befann sig vid nya finnar, fett hår och annat rörandes huruvida jag inte var perfekt kom verkligheten och knackade på. Ögonen slöts, hjärtslagen blev inte längre hörbara, alla tankar var försvunna och allt som fanns inom mig var: ingenting. Detta ingenting byttes ut mot djup sorg mixat med spelad glädje. Varje natt jag slöt ögonen kunde jag känna de vassa glasbitarna från löftet om att livet var enkelt. Nästa morgon kanske inte omfamnade mig med något vackert. Denna morgon hade trots allt omfamnat mig med tomma ord om att en oskyldig liten pojke drabbats av cancer. Detta kanske skulle döda honom medans hela världen bara fick nöja sig med att hålla tummarna och titta på.
.
Framtiden fylldes med ännu en cancerdrabbad vän, en vän som försökt ta livet av sig och en vän som svek mig tills mitt hjärta inte längre kunde älska henne. Jag hade varit liten och ville plötsligt bli stor. Ville inte vara rädd och tänkte fanimej våga. Våga dricka alkohol på vilda fester, våga kyssa random killar, våga flytta hemifrån, våga skaffa en pojkvän, våga ha sex, våga älska denna pojkvän och våga ge bort sin själ och sitt hjärta till denna utvalda kille. Jag fick allt. Ingenting lämnades utanför och blev det bra?
.
6 månader av ett distansförhållande med en underbar pojk förflöt. Tårar rann längs kinderna under veckorna, men allt var värt det när hjärtat fylldes med värme, lycka och kärlek vareviga helg. Detta ingenting, denna sorg och denna spelade glädje försvann plötsligt. Jag var rädd som in i helvete, men efter allt lät jag honom viska till mitt hjärta och smeka min själ. Allt kändes enkelt och jag la mitt liv i hans händer. Jag älskade honom och han älskade mig. Det är nu jag vill skriva ”och de levde lyckliga i alla sina dar”, men det här är ingen saga: detta är verklighet.
.
En dag var det slut. Den människa jag var villig att offra allt för svek mig mest av alla. Han jag litade mest på packade ner mitt hjärta, min själ och mitt allt i en ask och försvann med de iskalla januarivindarna. I ett tunt nattlinne stod jag ensam kvar barfota i snön omgiven av förrvirrade tankar. De kommande månaderna spenderades med att hitta ett sätt att överleva. Jag försökte vara den människor ville att jag skulle vara. Försökte vara en stark person och älska mig själv trots att den jag älskade inte älskade mig tillbaka. Jag slöt ögonen för mer än två månader och ville inte inse att jag inte älskade mig själv längre. Jag hade ju alltid varit positiv och älskat allt och alla, inklusive mig själv. Slaget av all tragedi fick mig att bli pessimist. Jag visste vad som kunde gå fel i saker runtomkring mig och antog att allt skulle gå fel. Att misslyckas med en liten handling ledde till att jag kände mig misslyckad som person.
.
Och här är jag idag. Vad är jag, deprimerad? Glad? Levande? Död? Faktum är att jag är nollställd. Jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill. Det svåra är att livet inte kommer vänta på mig att bli stark igen. Livet är vad det är. Det finns människor kvar att visa kärlek till och för tillfället finns det ett projektarbete som ska göras denna vecka oavsett vad. Frågan är hur jag i detta nu hittar styrka, kärlek och kraft till att göra en t-shirt kollektion, när jag inte ens tror på mig själv längre. Men dagarna håller på att bli varmare och solen kikar fram allt oftare så det är bara att kämpa. Jag vet, hoppas och tror att nu kan allt bara bli bättre. Snart gråter jag de sista tårarna över det här och kisar med ett leende mot solen precis som förr. Allt kommer bli bra. En dag i taget och en känsla i taget."
.
Det har funnits så många dagar då jag kände att det aldrig skulle gå över. Att jag förevigt skulle vara en förlorad känslokall och pessimistisk själ. Men ju längre tiden gick, desto mindre tänkte jag på honom. Och desto mindre jag tänkte på honom, desto bättre mådde jag. Och en dag satt jag där och tänkte att 'vad fan klart att jag ska förlåta honom'. Alla gör misstag, och det finns ingen poäng för mig att hata de han gjorde, jag gjorde ju också misstag.
.
Och nu så är det förbi. Och jag blev varken känslokall eller pessimist. Jag var så för jävla nergången i honom. Det var definitivt en av de svåraste och tuffaste perioderna under hela mitt liv. Men jag kom över honom. Jag förlät honom och hela anledningen att jag idag kan bli sådär löjligt glad över små saker igen är för att jag var så himla ledsen. Tack Erik.
