Dans Le Futur

En gammal dam som levt längre än hon velat,

Som har förlorat allt det hon en gång hade,

Som har vandrat längs livets egna stigar,

Som har sprungit, vandrat, krypt ,och i stunder, ålat sig fram,

För att ta sig igenom det vi kallar livet,

Spekulationer kring om det var värt det existerar inte,

Det har alltid funnits en drivkraft,

Något som viskar in i hennes hjärta,

Att det är värt att ta sig igenom det,

För en dag då molnen inte är dygråa och kollosala,

Då vaknar hon ur det hon trott var verkligheten,

Och kisar ömt mot det kärleksfulla solljuset,

Varje vindpust drar inte längre rivsår längs hennes kind,

De omfamnar henne likt enorma morfarsfamnar,

Och det där ansiktet hon skymtar i spegeln,

Fyller inte längre hennes ögon med tårar,

Det är något fint där nu,

Och när hon blickar ut över livet,

Ser hon hur vackert även det är,

Och det är då hon än en gång,

Trots att hon har förlorat allt,

Inser hur värdefullt ett liv är,

Och även om alla de hon älskat är borta,

Lever hon kvar på en jord,

En plats där hon vill vara,

För platsen är fylld med många dunkande hjärtan,

Och dessa dunkande hjärtan,

Kan tillsammans omfamna varann,

Och tillsammans kan deras läppar få smaka jordgubbssaft,

Tillsammans kan de luta sig mot de höga träden,

Kisa mot solen och låta oövervinnliga skratt bubbla fram,

Sådär fantastiskt som det bara kan göra med någon annan,

För att ingenting varar förevigt,

Och det är något väldigt fint med det,

För att ögonglimtsstunder ska förbli heliga,

På så vis blir livet inte en suddig dimma,

Livet blir, för allt det är, en verklighet,

Något du kanske inte kan ta på,

Men något vi kan förlita oss på att det existerar,

Och i denna existens får vi möjlighet att leva,

Att andas, smaka, höra, se, känna,

Och i de stunder då livet känns tungt och vi inte vill känna,

Ska vi tillsammans ta oss vidare,

Kanske djupt nedsjunkna på knä,

Men igenom livet ska vi,

För att det har funnits så många vackra liv,

Som har funnits och älskat livet,

Och trots det har de tagits ifrån det de älskar allra mest,

Det är för dessa som vi, du och jag,

Ska åla oss igenom de allra dystraste dagarna,

Och våga leva livet, så att det alltid är värt det. <3

~Sara~