2010-10-17 Sextiosju dar till julafton.
Åååh ge mig! Ge mig! Jag slår vad om en femtiolapp om att jag kan äta upp hela. Tror du mig inte, så får du väl baka en till mig och se... Jaa, gör det!
http://www.time55.com/sv/speciella_nedrakningar/julafton.php ~ Så så oerhört viktig länk. (musiken var vacker de första fyra sekunderna, lite längre så står man snart med hela huvudet i väggen, galet!)
Hela fina dagen har känts som lördag(, vilket det till 99,9% inte är). Fixat rummet och kopplat in riktigt internet (snabbt, snabbt). Övningskört (Äntligen!!). Och trixat ihop en lååång spellista på spotify: En andedräkt. En vacker dimma. Rätt mycket lugn musik och en och annan radiolåt (inte likt mig). Min musiksmak är inte blandad och jag är definitivt inte 'allätare', men den omfattar ändå nästan allt möjligt. Sitter i ett par stora svart/vit mönstrade mysbyxor och filosoferar över livet. Skönt med praktik. Inga läxor, inga krav. Första gången på länge jag kan se mig omkring utan att tänka. Nu är klockan 00.00 och jag ska krypa ner i en nybäddad säng med ett nytvättat hår med nyborstade tänder med blodröda nymålade naglar. Vilken fantastisk LÖRDAG (söndag)!
Puss, kram och godnatt.
~Sara~
2010-10-14 I en värld av äldre dar.
_02.jpg)
Ibland sluter jag ögonen och önskar att jag var född rätt många år tidigare. Då människor kämpade för riktiga saker, med riktiga orsaker. Gjorde revolt mot det som var helt åt helvetes fel. Klädde sig totalt annorlunda, bara för att markera att de brydde sig, att det var viktigt att förändra allt till det bättre. Det måste ha varit en extremt stark känsla, som befann sig i varje levande själ. Att få kämpa lite för att överleva och samla grupper av människor med en gemenskap, som knappt kan uppnås numera.
Det är helt otroligt vad bra vi har fått det. Om vi syftar på till exempel Sverige. Hur jämlikt vårat samhälle har blivit och vilka saker människor har kämpat för och även uppnått. De största problemen i detta land, är inte stora i jämförelse till de problem som har funnits, vilket är riktigt bra. Just därför kändes valet detta året inte så viktigt. Försök att inte missförstå mig nu. Alla riksdagspartier kämpar för att uppnå liknande mål. Det krävs demokrati, folkets röster, för att de ska få genomföra sina tankar och därmed bryr sig alla partier mer eller mindre om allt som folket bryr sig om. För på det viset får de röster, och fler människor blir nöjda. Inget parti har vågat uttala sig om att de vill någon folkgrupp i samhället ont. Och inget parti kämpar för att få vissa människor att må sämre. Vi är påväg mot ett mer rättvist samhälle och det största problemet som cirkulerar i luften är: miljön. Som vi vill försöka rädda.
Jag vill varken vara negativ eller kritisk, men jag kan inte undgå att tänka på att oavsett hur duktiga vi blir på att ta hand om miljön i Sverige, gör det verkligen en tillräckligt stor skillnad? Det kvittar inte, det gör det inte. Fast även om detta långsmala land klättrar upp till en toppklass av avfallshantering, glödlampor, kollektivtrafik, vindkraftverk och allt annat miljövänligt, finns det fortfarande u-länder som inte har nått dit ännu. Länder som försöker uppnå allt det där som i-länder önskar att de aldrig uppnått. Visst ordspråket 'ingen kan göra allt, men alla kan göra något' svävar i luften. Men jag tycker tanken känns elak att medans någon gör allt för att spara miljön bygger någon annan upp lite fabriker och massproducerar billiga, avgassprutande bilar. Det leder till en enorm orättvisa.
Det är kanske här det är dags att starta en revolution. För det här är kanske något värt att bry sig om. Det påverkar alla prickar på detta runda klot. Det finns minst ett argument för att varje individ borde bry sig, men ändå gör vi inte det, varför? Är det så att vi redan har tappat hoppet eller är det bara en lat undanflykt för att slippa förändra sin vardag?
~Sara~
2010-10-13 Att tänka som en brunett.
För knappt två veckor sedan klippte jag av mitt långa, kanske lite för slitna, blonda hår. Det var väldigt väldigt fint då, men jag är som person oerhört impulsiv och optimistisk. Och därav tog jag beslutet att klippa det axellångt. Det blev mycket fint. Jag kände att en lite sorgsen och trasig del av mig försvann. Mycket underbart. Tänk att ett gammalt minne kan klänga sig fast i de yttersta, mest trasiga hårtopparna!! Det kändes iallafall oändligt skönt. Jag förlät människor som sårat mig, djupt. Absolut inte öga-mot-öga (det vill jag aldrig göra), men i hjärtat. Och det är det som räknas.
Efter jobbet idag fick jag en impuls, att färga håret brunt. Sådär vackert varmt mörkbrunt. Lite höstmys. Och knappt någon timme senare sitter jag här, i axellångt brunt hår. Mmm det känns så fint att leva just nu. Jag älskar att utifrån nya utseenden eller stilar kunna känna att den jag är sitter innanför alltihopa. Visserligen skänker mitt utseende mig olika känslor och definitivt spelar det en roll för mig. Fast hela jag, som person och levande människa, ligger som ett mjukt moln innanför allt det där.
Jag letar, just i detta nu, efter inspiration. Inspiration för hur jag kan utnyttja min nya look på bästa möjliga sätt. Och de här kända damerna är så duktiga på det.
Zooey Deschanel
Willa Holland
Mischa Barton
Alexa Chung
Godnattkramar.
~Sara~
2010-10-09 Oh Sunny Saturday.
Yrvaken hund. Solstrålar på frukostbordet. Och pappas 'nya' Billy Idol skiva går på repeat. Vilken underbar lördag.
Och nu har man suttit och varmt den höstbleka hyn i solljuset. Alla fräknar i mitt ansikte firar. Och en rödrosig ton har lagt sig runt mina kinder. Ljuvliga lördag.
Jag glider omkring på inspirationssidor sökandes efter vackra ting till pojkar. Kommer inte på mycket mer än att killar kan bära huva, slips, fluga, halsduk, mössa och vantar. Vill hitta något fint, något nytt. Men det ska definitivt vara manligt. Tänker sy en liten minikollektion, som ska visas upp av min kära broder, i en (troligtvis) mycket vacker och proffsig film. Fortsättning följer...
~Sara~
2010-09-27
Hinner egentligen inte skriva, för nu är man, igen, mitt uppe i allt, men när är man inte det!? Tårtor och kakor ovan symboliserar sommaren med värme, vänner, sol, bad, film, jordgubbar, gott, enkelt och härligt. Och här sitter jag nu på ett rum, där kylan sipprar in genom de gamla fönsterrutorna, och löven utanför lovar att dagar utan jacka snart är lååångt förbi. Och så skönt det är. Att få leva i sin bubbla. Vara inne, mysa och känna att det är allt som krävs. Alla krav som jag brukar känna är bortblåsta. Inte vet jag vart de har styrt sin kos, men det är så skönt att få var "ensam" i sitt huvud. Att kunna stänga av sina tankar och inte känna några tyngder på axlarna. Jag tvivlar på att problem runt omkring mig skulle ha blivit färre eller mindre. För lite 'problem' har man väl alltid. Nu, för första gången, har jag dock öppnat upp ögonen för något alldeles nytt. Ett enklare liv. Där det fina får lov till att betyda, men det onödiga slipper betyda och tynga. Vem vet, jag kanske har mognat till slut.
Det är fantastiskt att känna sig precis som sig själv, att ta allt som det kommer och bara njuta. Scrubs citat idag: "Jag har inte varit rädd för döden, för det är den som har fått mig att vilja leva. Att veta att man ska dö någon gång har fått mig att vilja leva innan dess."
Hela inlägget idag är skrafs. Och så är det ibland.
~Sara~
2010-08-10
Hon borrar in ansiktet i hans mjuka flanellskjorta. Stänger mun och ögon och låter det luddiga tyget spela melodier längs ögonfransar och läppar. Snart når värmen hennes nästipp. Hon ler och drar in hans doft djupt ner i lungorna. Önskar att han stannar kvar där inne i bröstet. Att hans doft ska omfamna hennes hjärta, som ljuset omfamnar mörkret. Att han för alltid ska finnas där. Att hon för alltid ska finnas här. I en tid som alltid existerar. Hon vill inte sätta livet på paus och stanna i ögonblicket, men hon stannar gärna i en tid då de båda känner och är precis som de är just nu. Innerst inne vet hon att det kanske inte kan förbli så.
.
De är ändå inte de tråkiga karaktärerna i en film , där kärleken flagnar som gammal målarfärg. Deras kärlek är född för att bara få existera. Lika naturligt som att regndroppar blöter ner tygskor. En del av det naturliga, som alltid har funnits. Hennes händer söker sig ner över den mjuka ryggen. Fingrar sig framåt till de nedersta knapparna av skjortan. Det blåser förbi en kall vind. Hösten är här och sprider oönskad kyla. Hennes fingrar är svala och hon drar fingertopparna över hans fina mage. Värmen längtar in i fingrarna och en våg av kärlek sköljer sig igenom varenda levande del av hennes kropp. Hon lägger händerna runt hans midja. Drar honom till sig. Hösten bleknar bort. Tätt intill honom börjar hela kroppen leva, allt får en egen vilja. Hans fingrar glider genom hennes mjuka hår, masserar hårbottnen på just de platser hon älskar. För bara några timmar sedan låg de mellan duntäckena och han sa, att hon måste ha varit en hund i sitt förra liv. En sån där golden retriever.
.
Hon skrattar till och lyfter ansiktet. De bruna ögonen ser tillbaks med en uppskattande, men något frågande blick. Hon öppnar munnen för att förklara. Hans fingertoppar smeker halsen, söker sig bak till nacken och hon får inte ur sig ett ljud. En skön rysning vandrar ner för hennes ryggrad. Kota för kota söker sig längtan in i hennes kropp. Hon suktar efter honom. Huvudet blir blankt. Alla tankar har runnit bort med regnet, som nu piskar kring dem. Hon trycker sina läppar mot hans. Hans läppar nuddar sedan vid hennes öra. Först en varm andedräkt, sedan: "Det gör inget om jag dör nu. När jag var fem mötte jag döden för första gången. Det var morfars begravning. Jag har sedan dess alltid sagt att jag måste få dö lycklig. Och lyckligare än så här går inte att bli. Jag är en daimglass, smälter i din blotta närvaro...".
.
Hennes kinder lyser av rosighet och ögonen är glansiga. Munnen är lätt särad och ger ansiktet ett lyckligt, men förvånat uttryck. Först tänkte hon svara honom, men inga ord kan fylla ut de känslor hon måste få ut. Hennes läppar kysser honom. Deras armar letar längs deras sidor, som om det någonstans fanns en dragkedja de kunde dra över sig. Hon vill in i honom. Att nudda honom räcker knappt. När de sluter ögonen blir de tillfälligt en och samma individ. De är bara två sammansatta noter på ett notblad. Omgivna av mängder av andra noter. Och när de två tonerna spelas vet vi att det finns hopp. Så länge det finns hopp finns det kärlek. <3
.
~Sara~
Varje liv hålls samman av oändligt många små bitar av lycka
En gammal dam som levt längre än hon velat,
Som har förlorat allt det hon en gång hade,
Som har vandrat längs livets egna stigar,
Som har sprungit, vandrat, krypt ,och i stunder, ålat sig fram,
För att ta sig igenom det vi kallar livet,
Spekulationer kring om det var värt det existerar inte,
Det har alltid funnits en drivkraft,
Något som viskar in i hennes hjärta,
Att det är värt att ta sig igenom det,
För en dag då molnen inte är dygråa och kollosala,
Då vaknar hon ur det hon trott var verkligheten,
Och kisar ömt mot det kärleksfulla solljuset,
Varje vindpust drar inte längre rivsår längs hennes kind,
De omfamnar henne likt enorma morfarsfamnar,
Och det där ansiktet hon skymtar i spegeln,
Fyller inte längre hennes ögon med tårar,
Det är något fint där nu,
Och när hon blickar ut över livet,
Ser hon hur vackert även det är,
Och det är då hon än en gång,
Trots att hon har förlorat allt,
Inser hur värdefullt ett liv är,
Och även om alla de hon älskat är borta,
Lever hon kvar på en jord,
En plats där hon vill vara,
För platsen är fylld med många dunkande hjärtan,
Och dessa dunkande hjärtan,
Kan tillsammans omfamna varann,
Och tillsammans kan deras läppar få smaka jordgubbssaft,
Tillsammans kan de luta sig mot de höga träden,
Kisa mot solen och låta oövervinnliga skratt bubbla fram,
Sådär fantastiskt som det bara kan göra med någon annan,
För att ingenting varar förevigt,
Och det är något väldigt fint med det,
För att ögonglimtsstunder ska förbli heliga,
På så vis blir livet inte en suddig dimma,
Livet blir, för allt det är, en verklighet,
Något du kanske inte kan ta på,
Men något vi kan förlita oss på att det existerar,
Och i denna existens får vi möjlighet att leva,
Att andas, smaka, höra, se, känna,
Och i de stunder då livet känns tungt och vi inte vill känna,
Ska vi tillsammans ta oss vidare,
Kanske djupt nedsjunkna på knä,
Men igenom livet ska vi,
För att det har funnits så många vackra liv,
Som har funnits och älskat livet,
Och trots det har de tagits ifrån det de älskar allra mest,
Det är för dessa som vi, du och jag,
Ska åla oss igenom de allra dystraste dagarna,
Och våga leva livet, så att det alltid är värt det. <3
~Sara~
Ibland är det vad det verkar.
(leloveimage.blogspot.com)
Naiv betyder godtrogen, blåögd och okomplicerad. Är det inte något åt det hållet livet borde få lov till att vara? Sedan när blev det dåligt att vara naiv? Var det när någon sårade en gång på gång och man tappade hoppet? Var det när man insåg att det finns människor som faktiskt har totalt onda avsikter? Men visst vi ogillar och kanske till och med hatar dessa människor. Människor har inte rätt till att såra en, skada en eller önska en allt skit i världen. Även när vi kanske som mest förtjänar det har de för tusan ingen rätt. Och dessa människor som gör oss så illa att det gör ont. Ont djupt där inne. De människor som får oss till att sitta och hata. Får oss till att skrika. Får oss till att gråta. Får oss till att se dåliga sidor i andra människor. Får oss till att tappa hoppet för dem. Hoppet för oss. För allt. Det är för människor som dessa som vi förlorar våra liv. Är det värt att hata eller kanske man har rätt till att bli naiv igen och älska. Inte älska de som sårat oss, men alla de andra. De nya människorna vi möter. Alla har ett förflutet, men det är när vi låter det bli vår framtid som vi förlorar våra liv.
~Sara~
Dans Le Futur ~ i framtiden
(etc-alltherest.blogspot.com)
Mina ögonlock var tyngda med bly
Mitt hjärta i diffusa bitar av avsky
Han bar mitt hjärta i sin fina hand
Tog kniven och drog en djup rand
Jag lät blodet rinna under 100 dar
Lät andra se all den missär jag var
Apati och tomhet fyllde varje del av mig
Solen kittlade och då behövde jag inte dig
Nu bubblar sockerdricka i mitt hjärta
Jag har släppt dig och all min smärta
Inga ord, tårar ska här nämnas om dig
Du var min kille och jag var din tjej
Bara en del, ett kapitel av mitt liv
Nu är du någon annans tidsfördriv
~Sara~
