2011.01.30 A dream you dream alone is only a dream,..
Livet är så oförutsägbart. Ingen har någon aning om hur deras framtid kommer att se ut, exakt. Vi kan hoppas, vi kan förvänta oss, vi kan kämpa för något, men när allt kommer omkring är det inte säkert att det blir ens i närheten av hur vi föreställt oss det. Ibland blir framtiden bättre, ibland sämre. Och de gångerna allt blir bättre än vi någonsin kunnat föreställa oss känner vi oss lyckliga. En känsla av att vi är odödliga, oövervinnliga dansar fram genom kroppens alla celler. Världen känns problemfri, bekymmerslös.
Och ibland blir verkligheten lite sämre än drömmen. Vi blir lite besvikna, men kan leva med det. Och ibland, väldigt sällan, blir verkligheten motsatsen till vad vi föreställt oss. Drömmarna faller i bitar och verkligheten är helt enkelt inte något vi vill möta. Den är för olik drömmen.
.
Och vi alla vet att vi kan inte springa omkring och leva i små drömbubblor. En vacker eller väldigt eländig dag spricker bubblan, och vi kan känna doften av vad som verkligen finns där utanför. Så varför försöker man undvika verkligheten. Är den inte bra nog? Räcker den inte till?
.
Har vi alla intalat oss själva att det är farligt att våga se allt? Är vi alla så innerligt säkra på att om vi öppnar upp ögonen för allt som finns där ute i vår värld, så kommer vi med säkerhet att bli deprimerade? Är det med en sådan tillit till andra människor vi tänker leva våra liv? Om det är så, kan vi med säkerhet förvänta oss att världen bara kommer att bli mörkare och mörkare. Människor kommer att bli girigare och girigare, snålare och snålare, försiktigare och försiktigare, och till slut kommer varenda liten individ uppnå det vi kallar för "självständighet". Ett läge då vi finner att vi klarar oss fint helt själva, och vi är inte beroende av någon. Vi behöver inte lita på någon.
.
Hur kan det idag vara så fint att vara självständig? Idag lever vi utan religioner och att vara självständig är just nu lika fint som att en buddhist lyckas uppnå nirvana. Vad är det vi vill? Att vara oberoende av andra människor innebär, enligt en del, att vara duktig. Att man har lyckats växa upp, bli stor, klara sig själv. Är det här verkligen vår definition av att vara vuxen? Kan vi känna oss fullkomliga utan andra människor?
.
Det är så enkelt, så oändligt enkelt, att vara självständig. Just därför kan jag inte förstå hur folk kan sträva så hårt efter det. För att bli självständig behöver du bara fokusera på dig själv, sluta dina känslor från omvärlden, göra just det du tycker är bra. Du behöver inte lyssna på andras problem eller känslor. Du behöver bara göra dig själv tillfreds. Men snälla, vakna upp! John Donne skrev en gång "No Man Is An Island", och hur skulle en människa kunna vara en ö, som klippt navelsträngen till resten av världen? Hur kan någon påstå att vi klarar oss bäst ensamma, utan att vara beroende av andra?
.
När det går bra för oss. När vi har kontroll över vår tillvaro. När vi nöjer oss med vår egen tillvaro, känns det fint att vara självständig. Vi behöver ju inte någon alls. Klarar oss själva, bra gjort!! Klapp på axeln! Och när något litet i våra liv går snett, lyckas vi korrigera felet och ta oss tillbaka upp på toppen av vågen. Men den dag när något går så fel att vi inte kan korrigera det ens med vår läkarexamen eller med alla kunskaper vi hämtat från Internet eller alla de böcker vi läst, är vi inte självständiga. Den faktan går inte att komma ifrån.
Det finns stunder i livet då vi behöver någon. Någon som kan plocka upp oss från bottnen, skaka om oss, och visa oss att det finns saker kvar värda att leva för.
Och varför ska vi visa dessa människor som finns där tillit, just när vi mår som sämst. Måste vi bli sönderslagna och hamna på bottnen innan vi kan visa de människor vi faktiskt älskar, att vi är beroende av dem? Är det så jävla fel att vara beroende av andra människor!? Nej, det är inte fel. Genom att vara beroende av någon kan vi visa att de personerna behövs. Och finns det någon finare känsla än att känna att man är behövd, att någon behöver ens hjälp? Att man med hjälp av den personlighet man har, och den person man är, kan göra någon annan lycklig. Det finns inget bättre. Det finns inget finare. Och när människor inser det, slutar de att drömma om ouppnåeliga saker, och trivs i den värld de faktiskt lever i, just nu.
.
Livet är oförutsägbart, och det är där vi finner spänningen i att vara vid liv. Det känns inte så skrämmande eller ledsamt att inte ha kontroll över sin framtid, när man lättar på hjärtat för andra. När man vågar känna tillit och vågar luta sig tillbaka för ett slag. Släppa kontrollen över sitt liv. Veta att det räcker nog med att vara den man är och älska de man älskar. Först då känns det som att vi lever i en fin värld. En oändligt vacker värld, fylld av möjligheter. Och den livssynen går inte att uppnå genom att vara självständig. Den livssynen bygger på kärlek till varandra. "A dream you dream alone is only a dream, a dream you dream together is reality."
Det var en av mina första stora kärlekar, ett par converse. Nu efteråt låter det ju hur fånigt som helst, men för att vara helt ärlig var jag förälskad i ett par svarta converse. Gick nog i femte eller sjätte klass, skulle jag tro. Och dem följde mig vart jag än gick. Förändrades lite med tiden. Blektes lite, slets lite, fick ett par små små hål. Och det var så fint. De anpassades efter mig. Jag satte spåren i dem och de blev en del av mig. Och en vacker dag tyckte mamma att de var allt för luffiga och slängde dem. Jag grät.
.
Ett par år senare var jag i Prag. Andra året på gymnasiet. Med ett antal sparade hundralappar i fickan, tänkte jag ta min revansch. Köpte ett par svarta converse att slita efter mina fötter. Och jag gick i dem, men någonstans mitt i allt insåg jag att jag inte gick i femman. Att klädkoden: Cheapmonday jeans, ribbat H&M linne, tajt H&M hoodtröja och converse, var sedan länge passerad. Mina fötter kändes klumpiga, barnsliga. Det blev kallt ute, och jag släppte taget om dem. Tryckte in dem långt in i garderoben tillsammans med mitt förflutna. Kände mig besviken.
.
Och nu, som inför varje vår. Smälter jag varje gång jag ser ett par converse. Det är ju så förbaskat fint. Så för att avsluta min långa, lite lätt ointressanta conversehistoria med ett klyschigt ordspråk, så 'Rostar gammal kärlek aldrig'. Jag kan höra hjärtslagen igen.
09.10 mobilen ringer. Åh, hur kan någon vara så elak att ringa nu, vi har ju sovmorgon!! Jag: 'Hmm..'. Maria: 'Hej.. ..Mole är sjuk idag, så vi har inga lektioner..'. Jag: 'Åååh tack, tack!!'.
Ett bättre uppvaknande kan väl knappas tänkas en tisdag som den här. Jag trippar fortfarande på små rosa moln. Åt jordgubbar med grädde till frukost. Riktigt gott, ett litet tips, köp jordgubbar! Längtar efter våren, sommaren, solen, snälla ge mig lite nu!! Ett litet smakprov bara.
Nu har jag suttit och flätat håret, som min frisör tipsat mig om. Bästa knepet för att inte slita på håret tydligen. Visst är det bästa som finns spontan ledighet!? Att plötsligt få några timmar över. Och bara sitta och lyssna på bra musik, och fläta håret, åååh! Fin cover, Angus & Julia Stone – You're the One That I Want.
Snart borde jag sy lite dock. Helt ledig är man kanske aldrig. Men just nu tänker jag bara sitta, njuta, leva, mmm. Lite till.
Alla dessa drömmar. Vad ska det bli av alla dessa drömmar? Jag drömmer, varje natt. Alltid något nytt. Aldrig samma dröm. Och jag kommer ihåg dem när jag vaknar. Försöker de säga mig något eller är det bara ett hop-plock av vad jag upplevt och känt på sistone? Det är så märkligt, att jag inte kan påverka dem. De uppspelar sig helt av egen vilja. Ibland är de oroliga, förvirrande, i andra fall lyckliga, entusiastiska.
(Fashiongonerogue.com)
.
I natt: 'Jag går genom ett varuhus tillsammans med mamma och pappa. De ska handla något och säger att jag absolut inte får handla. Men att det inte är ofta jag lyckas stå emot. Det känns lugnt. Klart jag klarar det. Sen uppenbarar sig alla dessa affärer. Hjärtat slår snabbare. Mamma och pappa går fortare, försvinner framför mig. Jag står ensam inne på Monki. I en källare. Försöker desperat hitta vägen ut. Det är speglar överallt. Som i lustiga huset. Hittar till slut ut. Åker upp för en rulltrappa. En liten unge står och gråter. Ensam. Ser förtvivlande på mig. Vi åker ner till Monki, igen. För att hitta något som gör han glad igen. Jag ska inte handla något, jag har ju lovat. Vi springer genom affären. Han kramar om ett litet gosedjur. Plötsligt är vi uppe igen. Den lilla pojken står bredvid mig. Mamma, pappa och mormor kommer ut ur en affär med varsin glass i handen. Frågar varför jag har tagit honom. Att jag ju måste lämna tillbaks han. Plötsligt står hela hans familj där borta. Jag springer bort med honom, säger förlåt. Sen blir pojken till två pojkar, en stor och en liten. Och jag kan inte klara ut vilken av dem jag har varit på monki med. Pappan ser lite besviket på mig. Sen sitter jag lugnt på ett tåg.'
.
Jag vaknar. Alltså för tusan, varför drömmer jag sånt här? Jag har shoppat väldigt mycket på sistone, det har jag, haha. Men inte alls av panik eller oro. Inte ens varit något stressad över det. Och varför står den lilla pojken där? Är allt bara bitar av vad jag har upplevt i livet, eller är det bitar av mitt inre, eller bitar av min framtid?
.
Drömmarna oroar mig inte. Jag vet att jag alltid vaknar upp i en värld jag verkligen trivs i. Där jag känner mig själv. Där jag har kontroll över vad som händer. Men jag är nyfiken, det är väldigt intressant med drömmar. Det finns ju säkerligen en anledning till att vi kommer ihåg våra drömmar. Kanske borde kika lite i ett drömlexikon.
Jag håller din hand hårt, så hårt. Sluter ögonen och ser alla våra minnen passera längs ögonlocken. Du var ju så liten, så hjälplös, så vilsen. Jag var också liten. Vi behövde varann, alltid. Vi låtsas att vi inte gör det längre. Men du, vi är fortfarande små. Vi har bara bytt skepnad, ger nu ett intryck av att vara lite äldre. Och med betydelsen äldre har vi också glidit isär. Jag springer inte längre och kramar dig när något går bra, jag springer inte längre och gråter mot din axel, när allt går åt helvete. En gång, för längesedan, så gjorde jag det. Och du kom till mig. Det var så självklart. Vi har aldrig varit dem som har pratat om allt. Ändå har vi nästan alltid funnits där för varandra. Alltid förstått varandra.
Ett år skiljer oss åt. Ibland känns det som hundra år, du vill vara så stor, och jag är inte redo. Andra dar är det jag som är stor. Vi är så lika, men ändå så olika. Det känns som att vi är tvillingar. Utan dig är jag inte halv, men med dig är jag verkligen hel.
Nu vill du gå din egen väg. Du vill vara stor. Du vet inte vad det innebär. Du tror att du måste lämna hela familjen först. Att om du tar avstånd från oss ett litet tag så blir du äldre. Det är inte så det funkar. Du mår inte bättre av att ta avstånd från mig. Jag mår inte bättre av det. Jag vill så gärna hålla din hand. Som när vi var små. När jag hade Lilla sjöjungfrun rullskridskor och du hade Alladin. Som när vi satt högt upp på skateboard rampen och jag var livrädd. Du tog min hand och sa att jag skulle klara det. Och jag klarade det. Jag vill så gärna att du accepterar att jag har flyttat hemifrån innan dig. Vi behöver varandra, precis just nu. Som världen behöver solen.
När vindarna sliter i ditt hår, drar rivsår längs dina kinder, då vill jag vara där, för att du behöver mig. Jag sluter mina ögon och önskar att du en dag snart vaknar, och öppnar ögonen. Jag vet att du älskar mig, och jag vet att du inte visar det som andra gör. Men just nu behöver jag höra det. Jag behöver din hand, nu och för alltid. <3
Ibland händer det. Ibland gör man precis de sakerna man trott att man aldrig skulle våga göra. Det man bara vågat dagdrömma om. Och det känns så skönt. Det är inte alls så farligt som man trott att det skulle kunna bli. Och alla de sakerna man sett framför sig som skulle kunnat gå snett, gick aldrig snett.
(weheartit.com)
.
I hela mitt liv har jag låtit mina rädslor begränsa mig. Aldrig så att jag aldrig varit på en hög höjd pga min höjdskräck. Eller aldrig varit nära en spindel pga min spindelfobi. Men jag har sett på rädslor på helt fel sätt. Jag har mött dem, bara för att jag måste, inte för att jag vill.
(weheartit.com)
.
Min senaste passion har blivit att möta mina rädslor. Kan låta hur konstigt som helst. Men jag har alltid sagt att jag aldrig ska låta någon eller något hindra mig, om jag verkligen vill något. Så att möta mina rädslor är lite en skräckblandad förtjusning.
.
Till en början verkar det skit kul. Så oväntat. Sen när jag inser vad jag håller på att göra blir jag helt extremt rädd. Och flera gånger funderar jag på att backa ur. Efter att länge ha intalat mig själv att jag kan det. Att jag vill det. Att jag överlever. Så gör jag det. Möter en av de sakerna jag är som allra räddast för.
.
Och varje gång så överlever jag. Efter varje gång känner jag mig lite starkare. Jag känner mig lite lyckligare. Känner mig lite friare. Lite mer odödlig. Och vilken kick det är!! Hjärtat slår så hårt, att man tror att det bokstavligen ska hoppa ut ur bröstet.
.
Och livet känns lite enklare. En sak mindre att oroa sig för. Självklart försvinner inte rädslan efter att man har mött den en gång, men nästa gång man möter den är det lite enklare. Och det krävs inte lika mycket av en. Den blir enklare och enklare att övervinna.
.
Inte för att jag nu möter alla mina rädslor hela tiden. Jag väljer mina stunder. Mina strider, skulle man kunna säga. Inre strider. Det känns som ett spel man har börjat spela. Och varje gång jag klarar något litet blir jag mer och mer säker på att jag kommer att kunna klara hela spelet.
En gnistrande tår rinner ner för min rosiga kind. Allt inuti mig skälver, ryser, fryser. Det känns som om någon envisas med att fylla mina blodkärl med tjära. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar. Det rinner längs mina kinder medan verkligheten långsamt försvinner. Tynar bort. Halsen känns tjock och är fylld till bredden, med tårar. Tårar som virvlar omkring. Förvirrade, förtvivlade, förfärade. Ansiktet tycks bara kunna konstruera en och samma min. Allt har stannat. Ingenting tycks finnas. Alla människor. Alla skratt. Alla rum. Ingenting finns kvar. Och kvar är bara jag. Frågan jag ställer mig är om ens jag finns kvar. Kanske inget finns kvar.
Deras pappa försvann, dog, tynade bort. Så varför inte bara låta allt tyna bort. Är det värt att finnas kvar lite till. Kanske bara vänta på att någon annan dör. Att någon annan blir söndersliten i bitar av cancer. Något som är så litet så litet kan förstöra något så stort. Det är något av högre makter. Något jag inte kan plocka in i mitt lilla människohjärta och förstå. För det är obegripligt. Och nu då. Vad händer nu då.
Hur ska vi kunna leva vidare med en människa mindre. Det är som den där ramsan, där de bara blir färre och färre. Alla försvinner, utan anledning. Det är inte en människa som försvinner, det är ett helt liv. Ett liv med tankar, känslor, minnen. Som bara tar slut och slutar att existera. Obegripligt. Hur kan livet, världen vara konstruerat på detta vis. Hur kan vi människor, som kallar oss odödliga. Som bestiger berg. Som flyger flygplan. Som åker till månen. Som bygger U-båtar. Plötsligt vara så hjälplösa. Inget vapen att ta till. Inget att skydda oss med. Alla tillsammans, barfota i snön.
Och vad gör vi, ber. Om inte till någon gud, så ber vi till något bortom oss. Något som kan hjälpa. Någon som kan viska till våra oroliga själar att det kommer bli bra igen. Att det inte alltid kommer att kännas så här.
Och starka som vi är så stöttar vi de som finns kvar. De som fortfarande lever. Vi inser att vi inte är odödliga. Att alla någon gång kommer att dö. Sorgen, hatet byts ut mot kärlek. Kärlek som kramar om. Som smeker utanpå den tjocka tjäran. Som får oss att skratta. Att älska. Att leva. Ett litet rum i hjärtat kommer alltid att vara låst och hjälplöst. Ett litet rum fyllt med saknad. För visst har vi vågat älska de som levt. Och visst saknar man de man älskar. Och allt man kan göra är att nicka. Låtsas förstå. Precis som i skolan på mattelektionen. Vi kan använda pq-formeln, men inte förstå den. Och inte begrundar vi oss i det. Likadant gör vi nu. Vi inser att någon måste dö, för att en annan ska kunna födas. Världen är inte oändlig. Livet är inte oändligt.
För att inte trassla in oss i en dimma, byter vi ut sorgen mot tacksamhet. Tacksamhet över att vi fått träffa den som levt. Tacksamhet över att vi fortfarande lever. Och för att vi fortfarande kan åstadkomma saker. Det gör ont. Sjukt ont, men det går över. Det blir bättre. Och trots all tragik sitter vi snart tillsammans i gräset och kisar mot solen. För så är också livet. Vi överlever.
Var lite för trött för att dra fram kameran, så här har ni iallafall en webcam bild av mitt nya klipp. Bad frisören att klippa topparna och visst håller jag med henne, det var väldigt slitet, igen. Men planerar man att spara till lite längre hår blir man ändå lite lätt besviken. Trivs trots allt riktigt bra i det. Och har därför investerat i två hårprodukter från Maria Nila. En för färg, och en för glans. Och dem luktar jätte gott!!
Förresten, om ni som jag, verkligen följer gossip girl vill ni höra denna låten: Leighton Meester – Somebody To Love. Sångerskan är självaste Leighton Meester, som spelar Blair. Kanske inte världens bästa låt, men inte jätte dålig heller.
Idag har jag börjat "home-styla" mitt rum. Mamma vill att jag blåser det på saker och sorterar så att bilderna blir fina på tisdag, då mäklaren kommer och fotar hela huset.
Och som jag har sorterat. Jag har kikat igenom så många gamla bilder. Så många gamla texter. Vissa fyller mig med lycka och saknad av något jag haft. Andra känns det rätt fint att man slipper numera. Mitt i allt hittade jag en lista jag skrivit om "Saker jag vill göra innan jag dör", från några år tillbaka. Vissa saker har jag uppfyllt, men andra punkter har jag definitivt kvar att klara av. Folk säger att allt är möjligt, lite intressant.
.
~ Kyssa Jude Law ~
~ Resa runt mycket och upptäcka alla möjliga miljöer och kulturer, jorden runt. ~
~ Hoppa bungyjump ~
~ Sjunga med Death Cab For Cutie ~
~ Åka limousin ~
~ Träffa O.C., Desperate Houswives, Grey's Anatomy och Pirates Of The Caribbean gängen. ~
Kikade nyss igenom lite gamla bilder och fann den här. Mycket vacker bild för övrigt. Knappt en månad tidigare hade jag börjat på internatskola och mött en massa nya människor. Och efter att ha känt den här människan ovan i drygt en månad lägger hon sig ner på stenstranden och utbrister något i stil med "Kolla! Man kan inte se mig, jag är en sten." Och enda sedan dess har denna underbara Maja varit vår alldeles egna sten. Och det var sagan om sten.
Det nya året firades i Halmstad hos denna vackra flicka, Angelica. Några grillade korv i en lite för stor eld, några drack lite för billig champagne, någon firade av vår enda raket, några skrattade, några dansade, några skålade. Med andra ord en rätt fin natt. Och en ny start på ett riktigt gott nytt år. Nu är det tvåtusenelva och vi tar studenten i år!!!!! Hurra, hurra, höhö ha den äran!
Jag sa att jag inte skulle. Inte detta året. Men vet ni vad!? Det blir mellandagsrea för mig med. Det är alldeles för kul att shoppa för att hålla sig borta ifrån det. Hellre fattig med vackra kläder, än rik med gamla trasor, haha. Och top prioritering nummer ett är leopardmönstrat. Det kanske är ur trenden, fast det är så vackert. Lite djuriskt, mmm. Första stoppet blir Top Shop och skulle jag komma därifrån, så väntar T-shirt store med en öppen famn. All denna underbara rea.
Jag har alltid tyckt att det är frustrerande att läsa bloggar där man aldrig får lära känna den som har bloggen. Det är rätt uppenbart att den som skriver bloggen inte kan blotta ut hela sitt liv på en liten hemsida inför människor som den knappt känner, men det lilla personliga som går att dela med sig av tycker jag är värt att dela med sig av. Därför tänkte jag visa er en text jag skrev om hur mitt liv kändes lite drygt två månader efter att min allra första pojkvän hade gjort slut. Och det var verkligen inte kul just då.
.
Skrivet 2010-03-28
"Kärlek är vackert, sött, fint, fantastiskt och helt magnifikt underbart. Ibland. Att leva i en sockersöt såpbubbla som i vilken sekund som helst kan spricka eller att leva i en tjock dimma i en sk verklighet?
.
Livet är fyllt med doser av kärlek, sorg, tragedi, glädje och andra ofattbara ting. För två år sedan var jag en evig optimist. Det fanns inte en människa jag kunde finna hat mot. Sanningen var att alla människor var fyllda med gott och ont. Oavsett vad, plockade jag fram det vackra i varje levande varelse. Det fanns inte en enda vän jag inte kunde älska. Inte en enda dag som spenderades med tankar om hur förfärligt livet egentligen är. Visst fanns där rädsla, tveksamhet och en gnutta sorg, men ingen verklighet. Ett hjärta var fyllt med lycka och sockerdricksbubblande glädje i varenda sekund, som spenderades levande. Och varje andetag som togs var för en god saks skull. Så oskyldigt, så litet och så tragiskt vackert. Det är som dagisbarn som säger att deras nyligen avlidna mormor är på semester i himlen och har det fint. Att ha det fint när man är död, finns det? Att se, höra och veta, men verkligen inte förstå.
.
En dag då oron befann sig vid nya finnar, fett hår och annat rörandes huruvida jag inte var perfekt kom verkligheten och knackade på. Ögonen slöts, hjärtslagen blev inte längre hörbara, alla tankar var försvunna och allt som fanns inom mig var: ingenting. Detta ingenting byttes ut mot djup sorg mixat med spelad glädje. Varje natt jag slöt ögonen kunde jag känna de vassa glasbitarna från löftet om att livet var enkelt. Nästa morgon kanske inte omfamnade mig med något vackert. Denna morgon hade trots allt omfamnat mig med tomma ord om att en oskyldig liten pojke drabbats av cancer. Detta kanske skulle döda honom medans hela världen bara fick nöja sig med att hålla tummarna och titta på.
.
Framtiden fylldes med ännu en cancerdrabbad vän, en vän som försökt ta livet av sig och en vän som svek mig tills mitt hjärta inte längre kunde älska henne. Jag hade varit liten och ville plötsligt bli stor. Ville inte vara rädd och tänkte fanimej våga. Våga dricka alkohol på vilda fester, våga kyssa random killar, våga flytta hemifrån, våga skaffa en pojkvän, våga ha sex, våga älska denna pojkvän och våga ge bort sin själ och sitt hjärta till denna utvalda kille. Jag fick allt. Ingenting lämnades utanför och blev det bra?
.
6 månader av ett distansförhållande med en underbar pojk förflöt. Tårar rann längs kinderna under veckorna, men allt var värt det när hjärtat fylldes med värme, lycka och kärlek vareviga helg. Detta ingenting, denna sorg och denna spelade glädje försvann plötsligt. Jag var rädd som in i helvete, men efter allt lät jag honom viska till mitt hjärta och smeka min själ. Allt kändes enkelt och jag la mitt liv i hans händer. Jag älskade honom och han älskade mig. Det är nu jag vill skriva ”och de levde lyckliga i alla sina dar”, men det här är ingen saga: detta är verklighet.
.
En dag var det slut. Den människa jag var villig att offra allt för svek mig mest av alla. Han jag litade mest på packade ner mitt hjärta, min själ och mitt allt i en ask och försvann med de iskalla januarivindarna. I ett tunt nattlinne stod jag ensam kvar barfota i snön omgiven av förrvirrade tankar. De kommande månaderna spenderades med att hitta ett sätt att överleva. Jag försökte vara den människor ville att jag skulle vara. Försökte vara en stark person och älska mig själv trots att den jag älskade inte älskade mig tillbaka. Jag slöt ögonen för mer än två månader och ville inte inse att jag inte älskade mig själv längre. Jag hade ju alltid varit positiv och älskat allt och alla, inklusive mig själv. Slaget av all tragedi fick mig att bli pessimist. Jag visste vad som kunde gå fel i saker runtomkring mig och antog att allt skulle gå fel. Att misslyckas med en liten handling ledde till att jag kände mig misslyckad som person.
.
Och här är jag idag. Vad är jag, deprimerad? Glad? Levande? Död? Faktum är att jag är nollställd. Jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill. Det svåra är att livet inte kommer vänta på mig att bli stark igen. Livet är vad det är. Det finns människor kvar att visa kärlek till och för tillfället finns det ett projektarbete som ska göras denna vecka oavsett vad. Frågan är hur jag i detta nu hittar styrka, kärlek och kraft till att göra en t-shirt kollektion, när jag inte ens tror på mig själv längre. Men dagarna håller på att bli varmare och solen kikar fram allt oftare så det är bara att kämpa. Jag vet, hoppas och tror att nu kan allt bara bli bättre. Snart gråter jag de sista tårarna över det här och kisar med ett leende mot solen precis som förr. Allt kommer bli bra. En dag i taget och en känsla i taget."
.
Det har funnits så många dagar då jag kände att det aldrig skulle gå över. Att jag förevigt skulle vara en förlorad känslokall och pessimistisk själ. Men ju längre tiden gick, desto mindre tänkte jag på honom. Och desto mindre jag tänkte på honom, desto bättre mådde jag. Och en dag satt jag där och tänkte att 'vad fan klart att jag ska förlåta honom'. Alla gör misstag, och det finns ingen poäng för mig att hata de han gjorde, jag gjorde ju också misstag.
.
Och nu så är det förbi. Och jag blev varken känslokall eller pessimist. Jag var så för jävla nergången i honom. Det var definitivt en av de svåraste och tuffaste perioderna under hela mitt liv. Men jag kom över honom. Jag förlät honom och hela anledningen att jag idag kan bli sådär löjligt glad över små saker igen är för att jag var så himla ledsen. Tack Erik.
'And so it is Just like you said it would be Life goes easy on me Most of the time.'
Livet. Det som är så enkelt. Hur kan det ibland bli så svårt? Allt vi behöver göra är ju att leva. Överleva dagen och fylla oss med de upplevelser och känslor som gör att vi känner oss fullkomliga. Svårare än så är det inte. Trots det finns det stunder då tankarna och kraven i huvudet, plötsligt, är så många. Och de vill så mycket, allihopa samtidigt. Vart kommer de ifrån? Är det det som kallas påverkan från sin omgivning eller är det våra alldeles egna krav på oss själva?
.
Somliga tycker att det är frustrerande när det handlar om djupare frågor. De tycker att livet är bättre värt att leva om man blundar och inte försöker att fråga sig allt för mycket. För dem är deras liv bäst så, men för mig har det aldrig varit så. Jag har kommit fram till att jag gillar att låta universums mysterier sväva omkring innanför ögongloberna. Jag gillar att tänka, tänka, tänka massor. Och komma fram till små egna saker. Jag älskar känslan av att känna att allt runt omkring oss inte bygger på logik. Att alla frågor inte redan är besvarade. Som en slags egen bekräftelse att om livet känns tungt, så vet jag, att det alltid finns något mer. För vi känner inte till allt.
.
'I believe in everything until it's disproved. So I believe in fairies, the myths, dragons. It all exists, even if it's in your mind. Who's to say that dreams and nightmares aren't as real as the here and now?' ~John Lennon
.
Lite kul, helt olik mig, spellista med musik mestadels klassad som 50-, 60-tal eller psykedelisk pop. Psykedeliska löv faller.... För att testa något nytt.
Hittade tyvärr ingen bild där de kommer till rätta. Sista dagen på praktiken är över, sen två dar tillbaka, och de snälla tjejerna jag varit hos överraskade med tårtbitar och te. Kom att tänka på det då jag nyss fann mig själv sukta efter den där helt underbara hallonmoussen. Blev absolut mycket glad, men lite besviken att jag inte fick något från butiken, då jag verkligen älskar smyckena och kläderna de har.
.
Min tidigare kakfavorit har vid ett ytterst självklart val varit luxusrutan som de serverar på Ebbas Fik i Helsingborg (Planerar seriöst en kupp att sno med receptet hem!!). Nu har denna luxusruta iallafall mött en klar konkurrent. Ja, jag är helt och hållet galen i kakor. Och i riktigt god mat med för den delen. Som folk säger att 'vägen till hjärtat går genom magen'. Haha, självklart inte alltid, men det är som med riktigt bra musik och riktigt bra vänner, det bara söker sig in i hjärtat och man blir alldeles varm och lycklig. Och de olika går inte att jämföra med varandra, så är det. Nog för mig nu. Har ni vägarna förbi Hollandia i Malmö eller Ebbas Fik i Helsingborg investera i en tårt-/kakbit.
2010-10-24 Lycka ~ ett ögonblick eller en livssyn?
Söndagsmorgon innebär, enligt min regelbok, en riktigt lång frukost. Med ett utbud av allt som finns att hitta i köket, upplagt på små söta fat och drycker serverade ur mysiga stora koppar eller enkla glas. När höstmörkret har fallit är det även krav på att tända, minst två, levande stearinljus. Utan det här, vore inte mitt liv det samma. Och jag menar det. Till detta brukar en modetidning falla offer för att studeras in i minsta detalj. För på söndag tar man det lugnt, på söndag tar man sig tid till att njuta.
(Google)
Det blir gärna Elle, DV mode, Nylon, Marie Claire, ja listan kan bli lång. Det jag sedan i regel bara studerar är bilderna och de korta texterna om olika trender. Sedan består resterande fyrtio procent av tidningen av reportage och artiklar om 'hur vi blir lyckligare'. Är jag på riktigt dåligt humör kan det falla mig in att skumma igenom dem. Men aldrig någonsin läsa dem. För vem ska berätta för mig hur jag enklast kan bli lycklig?
När jag plötsligt insåg detta började jag fundera på vad lycka är. För mig är det en känsla som är väldigt självklar. Men att definiera vad lycka är för alla kan jag inte.
.
Slår man på ordet "Lycka" på NE finns ingen fakta att hämta. Däremot om man vänder sig till wikipedia så finner man en kort text om att lycka är en känsla av varaktigt välbehag. Ja, det tycker jag att man kan godta som svar. Den stora frågan tror jag inte är att definiera vad lycka är, utan vad som gör en lycklig. Alla dessa tidningar, bloggar, låtar, böcker, bilder, människor, ja i princip allt och alla ger oss olika bilder av hur man finner lycka. Vad som krävs för att finna lycka. Och hur man måste tänka.
.
Tidigare trodde jag på det här, inte blint, men läste jag en lång artikel om en tjej som hittade lycka genom att ... och .... Så placerade det sig i mitt bakhuvud, som en liten bruksanvisning om lycka. Och det är ju det som är baktanken för alla som försöker dela med sig och visa. Det jag har insett, efter drygt arton år på denna planet, är att den som desperat försöker hitta lycka troligtvis aldrig finner den. Detta för att de söker på fel platser. (Missförstå mig inte nu, jag utsäger mig inte för att vara någon form av expert inom detta ämne. Det här är bara mitt alldeles egna sätt att se på det.)
.
Jag tror att den som desperat söker efter att att bli lycklig har någon form av skugga, problem eller obehag i sitt liv som han/hon snabbt vill komma förbi. Eller bara blunda för. Dessa personer, tror jag, ser lycka som en utväg. Kanske till och med den enda utvägen. Att lycka symboliserar det vita ljuset i en mörk tunnel. Att lycka omfattar ett liv utan några problem, alls. Jag vill inte anklaga dessa människor för att de enligt min åsikt har en så felaktig bild av lycka. Jag är medveten om hur pass mycket media påverkar oss. Och att det ibland, sålt på rätt sätt, kan kännas trovärdigt.
.
Det enda jag frågar mig när det i en artikel står olika punkter om hur jag finner lycka är, 'varför tror de att det skulle kunna vara exakt likadant för alla?'. Det är som att säga att alla människor trivs bäst i exakt samma frisyr. Eller att alla trivs bäst i samma klädstil. Eller att alla trivs bäst med att lösa problem eller behandla konfrontationer på exakt samma sätt. Om vi väljer att se denna generalisering de gör. Kan vi inse att artikeln inte nödvändigtvis behöver leda till att just jag finner lycka. Sannolikheten för att just den texten stämmer in på mig kanske är en på tio miljoner, om ens det.
.
Jag anser att det enda sättet att finna lycka är att rannsaka sig själv. Att verkligen lära känna sig själv som person. Det gäller att respektera allt det man är, både riktigt bra och sämre egenskaper. Och acceptera allt man har varit med om genom att aldrig tänka 'tänk om'. Nu har livet blivit som det har blivit. Det kanske rent utsagt är förjävligt och olyckligt att det har blivit så, men det är vad det är. Alla har vi ett förflutet. Det förflutna formar vilka vi är. Det är dock när man låter sitt förflutna bli ens framtid som man aldrig kan komma vidare.
.
Jag tror att finna lycka handlar om att fylla sitt liv med saker som man tycker om och älskar. Det börjar med en själv. Att acceptera vad och vem man är och att se på sig själv ur ett kärleksfullt perspektiv. När man gör det börjar man se sin omgivning på samma sätt. Kan man acceptera och respektera sig själv, kan man troligtvis respektera och älska andra.
.
Som påpekat vill jag inte definiera vad lycka är. Men jag har starka misstankar med att det handlar om en enorm acceptans, för vad livet är. Att vara lycklig kopplar jag inte med en familj med två nöjda föräldrar och tre söta barn med två års mellanrum i åldrarna. Eller att man har världens bästa relation med sin mamma. Eller att man har helt rätt kompisar. Eller att man lyckas klä sig på ett sätt som får andra att uppfatta en som lycklig. Som skönhet tror jag att lycka är något vi finner inom oss. Jag tror att det är ett sätt att se på livet. Jag tror inte att det är korta ögonblick, man enbart kan uppleva med rätt saker, personer och åsikter.
.
Enligt min åsikt är det inte heller något man strävar efter hela livet och sedan plötsligt uppnår, när allt är perfekt. Jag anser att lycka är en känsla vi kan leva med. Alltid. Att skilja på samhällets syn av lycka och sin egen är lite lummigt.
.
Ett exempel, på min syn av lycka, är att jag börjat tro på att motgångar inte påverkar hur lyckliga vi är. Jag tror att motgångar lägger sig som en dimma kring vår lycka och när vi gråtit tillräckligt och accepterat läget, försvinner dimman.
Det här är mitt perspektiv på lycka. Och jag tror det finns nästan lika många perspektiv på lycka som det finns människor. Så det är upp till dig att bestämma vad din lycka är.
Högskoleprovet är bara ett litet antal timmar bort. En liten svävande nervositet lägger sig djupt inne i magen. Jag har inte förberett mig. Inte planerat. Vanligtvis är det mitt mantra i livet. För det är så jag älskar att leva livet. Inte överplanera saker, ta det som det kommer. Göra sitt bästa när man är där. Jag vet redan nu att jag vill skriva det minst en gång till, så varför oroa sig? Jag har ju redan planerat en andra chans.
Jag har en fruktansvärt irriterande spärr i mitt huvud. En spärr som inte riktigt vill tillåta mig till att strunta i att göra mitt bästa, eller att det bästa inte alltid kan kännas tillräckligt ändå. Önskar jag kunde klura ut varför denna duktighetsgräns har bestämt sig för att leva där. Det är nämligen en gräns jag vill sudda ut, slippa känna. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill. Men en liten dimma i huvudet har sin egna vilja, och jag har börjat inse att denna dimma troligtvis aldrig kommer att bli nöjd. Ändå kan jag inte sluta. Jag har levt med den i princip hela mitt liv, och fortfarande vill jag innerst inne tillfredsställa den. Jag är så medveten om det. Kanske borde bestämma möte med den och göra upp, en gång för alla. På liv och död. Det handlar kanske bara om att acceptera läget och bestämma sig. Det ska jag försöka imorgon.
