2010-08-10

Hon borrar in ansiktet i hans mjuka flanellskjorta. Stänger mun och ögon och låter det luddiga tyget spela melodier längs ögonfransar och läppar. Snart når värmen hennes nästipp. Hon ler och drar in hans doft djupt ner i lungorna. Önskar att han stannar kvar där inne i bröstet. Att hans doft ska omfamna hennes hjärta, som ljuset omfamnar mörkret. Att han för alltid ska finnas där. Att hon för alltid ska finnas här. I en tid som alltid existerar. Hon vill inte sätta livet på paus och stanna i ögonblicket, men hon stannar gärna i en tid då de båda känner och är precis som de är just nu. Innerst inne vet hon att det kanske inte kan förbli så.
.
De är ändå inte de tråkiga karaktärerna i en film , där kärleken flagnar som gammal målarfärg. Deras kärlek är född för att bara få existera. Lika naturligt som att regndroppar blöter ner tygskor. En del av det naturliga, som alltid har funnits. Hennes händer söker sig ner över den mjuka ryggen. Fingrar sig framåt till de nedersta knapparna av skjortan. Det blåser förbi en kall vind. Hösten är här och sprider oönskad kyla. Hennes fingrar är svala och hon drar fingertopparna över hans fina mage. Värmen längtar in i fingrarna och en våg av kärlek sköljer sig igenom varenda levande del av hennes kropp. Hon lägger händerna runt hans midja. Drar honom till sig. Hösten bleknar bort. Tätt intill honom börjar hela kroppen leva, allt får en egen vilja. Hans fingrar glider genom hennes mjuka hår, masserar hårbottnen på just de platser hon älskar. För bara några timmar sedan låg de mellan duntäckena och han sa, att hon måste ha varit en hund i sitt förra liv. En sån där golden retriever.
.
Hon skrattar till och lyfter ansiktet. De bruna ögonen ser tillbaks med en uppskattande, men något frågande blick. Hon öppnar munnen för att förklara. Hans fingertoppar smeker halsen, söker sig bak till nacken och hon får inte ur sig ett ljud. En skön rysning vandrar ner för hennes ryggrad. Kota för kota söker sig längtan in i hennes kropp. Hon suktar efter honom. Huvudet blir blankt. Alla tankar har runnit bort med regnet, som nu piskar kring dem. Hon trycker sina läppar mot hans. Hans läppar nuddar sedan vid hennes öra. Först en varm andedräkt, sedan: "Det gör inget om jag dör nu. När jag var fem mötte jag döden för första gången. Det var morfars begravning. Jag har sedan dess alltid sagt att jag måste få dö lycklig. Och lyckligare än så här går inte att bli. Jag är en daimglass, smälter i din blotta närvaro...".
.
Hennes kinder lyser av rosighet och ögonen är glansiga. Munnen är lätt särad och ger ansiktet ett lyckligt, men förvånat uttryck. Först tänkte hon svara honom, men inga ord kan fylla ut de känslor hon måste få ut. Hennes läppar kysser honom. Deras armar letar längs deras sidor, som om det någonstans fanns en dragkedja de kunde dra över sig. Hon vill in i honom. Att nudda honom räcker knappt. När de sluter ögonen blir de tillfälligt en och samma individ. De är bara två sammansatta noter på ett notblad. Omgivna av mängder av andra noter. Och när de två tonerna spelas vet vi att det finns hopp. Så länge det finns hopp finns det kärlek. <3
.
~Sara~

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0