Dans Le Futur

Det var en av mina första stora kärlekar, ett par converse. Nu efteråt låter det ju hur fånigt som helst, men för att vara helt ärlig var jag förälskad i ett par svarta converse. Gick nog i femte eller sjätte klass, skulle jag tro. Och dem följde mig vart jag än gick. Förändrades lite med tiden. Blektes lite, slets lite, fick ett par små små hål. Och det var så fint. De anpassades efter mig. Jag satte spåren i dem och de blev en del av mig. Och en vacker dag tyckte mamma att de var allt för luffiga och slängde dem. Jag grät.

.

Ett par år senare var jag i Prag. Andra året på gymnasiet. Med ett antal sparade hundralappar i fickan, tänkte jag ta min revansch. Köpte ett par svarta converse att slita efter mina fötter. Och jag gick i dem, men någonstans mitt i allt insåg jag att jag inte gick i femman. Att klädkoden: Cheapmonday jeans, ribbat H&M linne, tajt H&M hoodtröja och converse, var sedan länge passerad. Mina fötter kändes klumpiga, barnsliga. Det blev kallt ute, och jag släppte taget om dem. Tryckte in dem långt in i garderoben tillsammans med mitt förflutna. Kände mig besviken.

.

Och nu, som inför varje vår. Smälter jag varje gång jag ser ett par converse. Det är ju så förbaskat fint. Så för att avsluta min långa, lite lätt ointressanta conversehistoria med ett klyschigt ordspråk, så 'Rostar gammal kärlek aldrig'. Jag kan höra hjärtslagen igen.