2011-01-04 En tår, ett liv, ett rum.

En gnistrande tår rinner ner för min rosiga kind. Allt inuti mig skälver, ryser, fryser. Det känns som om någon envisas med att fylla mina blodkärl med tjära. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar. Det rinner längs mina kinder medan verkligheten långsamt försvinner. Tynar bort. Halsen känns tjock och är fylld till bredden, med tårar. Tårar som virvlar omkring. Förvirrade, förtvivlade, förfärade. Ansiktet tycks bara kunna konstruera en och samma min. Allt har stannat. Ingenting tycks finnas. Alla människor. Alla skratt. Alla rum. Ingenting finns kvar. Och kvar är bara jag. Frågan jag ställer mig är om ens jag finns kvar. Kanske inget finns kvar.
Deras pappa försvann, dog, tynade bort. Så varför inte bara låta allt tyna bort. Är det värt att finnas kvar lite till. Kanske bara vänta på att någon annan dör. Att någon annan blir söndersliten i bitar av cancer. Något som är så litet så litet kan förstöra något så stort. Det är något av högre makter. Något jag inte kan plocka in i mitt lilla människohjärta och förstå. För det är obegripligt. Och nu då. Vad händer nu då.
Hur ska vi kunna leva vidare med en människa mindre. Det är som den där ramsan, där de bara blir färre och färre. Alla försvinner, utan anledning. Det är inte en människa som försvinner, det är ett helt liv. Ett liv med tankar, känslor, minnen. Som bara tar slut och slutar att existera. Obegripligt. Hur kan livet, världen vara konstruerat på detta vis. Hur kan vi människor, som kallar oss odödliga. Som bestiger berg. Som flyger flygplan. Som åker till månen. Som bygger U-båtar. Plötsligt vara så hjälplösa. Inget vapen att ta till. Inget att skydda oss med. Alla tillsammans, barfota i snön.
Och vad gör vi, ber. Om inte till någon gud, så ber vi till något bortom oss. Något som kan hjälpa. Någon som kan viska till våra oroliga själar att det kommer bli bra igen. Att det inte alltid kommer att kännas så här.
Och starka som vi är så stöttar vi de som finns kvar. De som fortfarande lever. Vi inser att vi inte är odödliga. Att alla någon gång kommer att dö. Sorgen, hatet byts ut mot kärlek. Kärlek som kramar om. Som smeker utanpå den tjocka tjäran. Som får oss att skratta. Att älska. Att leva. Ett litet rum i hjärtat kommer alltid att vara låst och hjälplöst. Ett litet rum fyllt med saknad. För visst har vi vågat älska de som levt. Och visst saknar man de man älskar. Och allt man kan göra är att nicka. Låtsas förstå. Precis som i skolan på mattelektionen. Vi kan använda pq-formeln, men inte förstå den. Och inte begrundar vi oss i det. Likadant gör vi nu. Vi inser att någon måste dö, för att en annan ska kunna födas. Världen är inte oändlig. Livet är inte oändligt.
För att inte trassla in oss i en dimma, byter vi ut sorgen mot tacksamhet. Tacksamhet över att vi fått träffa den som levt. Tacksamhet över att vi fortfarande lever. Och för att vi fortfarande kan åstadkomma saker. Det gör ont. Sjukt ont, men det går över. Det blir bättre. Och trots all tragik sitter vi snart tillsammans i gräset och kisar mot solen. För så är också livet. Vi överlever.
Tumblr_lehjatl9va1qzdr4go1_500_largeTh_320_480_1293962892_tumblr_lee3qlcwgd1qatsqno1_400_large

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0