Dans Le Futur

Jag kommer ihåg när jag ville lära mig att spela gitarr och sjunga till. När jag gick i nian kändes det så långt borta, som att just jag aldrig skulle klara av det. Det finns ju så många duktiga artister och bara väldigt musikaliska människor runt omkring en. Och när jag drog något ackord på gitarren lät det inte alls som musik. Och sjunga till, aldrig. Trots att jag gillade både att spela och sjunga. Det finns ju en anledning till varför vi drömmer om det vi gör. Och en anledning till att vi faktiskt ibland har möjligheten att fullfölja en dröm.

Så jag satte mig ensam framför datorn, försökte sätta fingrarna på rätt strängar och trycka tillräckligt hårt. När jag kunde några ackord ville jag spela låtar jag gillar. Sådana låtar som är så fina att man bara vill sjunga med i dem oavsett vad. Så där satt jag ensam med en gitarr och en dator. Och eftersom att jag aldrig trott att jag skulle lära mig det, väntade jag inte heller på det.

Men efter ett par månader blev jag rätt duktig. Ackorden satt i fingrarna och ju fler toner jag sjöng desto fler träffade jag. Att spela gitarr är för mig att sätta sig själv i en liten bubbla, bortom denna värld. Inte att fly från verkligheten. Men att känna sig trygg, lycklig och inte fokusera på något annat än musik. Det är för mig en liten bit av himlen. Visst känner jag mig fortfarande inte som den bästa i hela världen och jag vet att jag inte träffar alla toner eller ackord. Men jag har en riktigt stor passion för musik, och jag känner mig lycklig när jag spelar, så det gör inte så mycket.

Detta lite lätt magiska tillstånd vill jag hitta när jag fotograferar, men just nu tror jag, som sagt, inte att jag kan fotografera. Därför tänkte jag att om jag "tvingar" mig själv till att fota en bild om dagen, så blir jag snart bra på det. Och det är vad jag vill lägga upp här, på bloggen. Ett fotografi om dagen, taget av mig. Och just nu är jag inte världsbäst, men det är en av mina drömmar. Och drömmar ska man alltid uppfylla om man kan.