2010-12-02 För en lång lång tid sedan.

Jag har alltid tyckt att det är frustrerande att läsa bloggar där man aldrig får lära känna den som har bloggen. Det är rätt uppenbart att den som skriver bloggen inte kan blotta ut hela sitt liv på en liten hemsida inför människor som den knappt känner, men det lilla personliga som går att dela med sig av tycker jag är värt att dela med sig av. Därför tänkte jag visa er en text jag skrev om hur mitt liv kändes lite drygt två månader efter att min allra första pojkvän hade gjort slut. Och det var verkligen inte kul just då.
.
Skrivet 2010-03-28

"Kärlek är vackert, sött, fint, fantastiskt och helt magnifikt underbart. Ibland. Att leva i en sockersöt såpbubbla som i vilken sekund som helst kan spricka eller att leva i en tjock dimma i en sk verklighet?

.

Livet är fyllt med doser av kärlek, sorg, tragedi, glädje och andra ofattbara ting. För två år sedan var jag en evig optimist. Det fanns inte en människa jag kunde finna hat mot. Sanningen var att alla människor var fyllda med gott och ont. Oavsett vad, plockade jag fram det vackra i varje levande varelse. Det fanns inte en enda vän jag inte kunde älska. Inte en enda dag som spenderades med tankar om hur förfärligt livet egentligen är. Visst fanns där rädsla, tveksamhet och en gnutta sorg, men ingen verklighet. Ett hjärta var fyllt med lycka och sockerdricksbubblande glädje i varenda sekund, som spenderades levande. Och varje andetag som togs var för en god saks skull. Så oskyldigt, så litet och så tragiskt vackert. Det är som dagisbarn som säger att deras nyligen avlidna mormor är på semester i himlen och har det fint. Att ha det fint när man är död, finns det? Att se, höra och veta, men verkligen inte förstå.

.

En dag då oron befann sig vid nya finnar, fett hår och annat rörandes huruvida jag inte var perfekt kom verkligheten och knackade på. Ögonen slöts, hjärtslagen blev inte längre hörbara, alla tankar var försvunna och allt som fanns inom mig var: ingenting. Detta ingenting byttes ut mot djup sorg mixat med spelad glädje. Varje natt jag slöt ögonen kunde jag känna de vassa glasbitarna från löftet om att livet var enkelt. Nästa morgon kanske inte omfamnade mig med något vackert. Denna morgon hade trots allt omfamnat mig med tomma ord om att en oskyldig liten pojke drabbats av cancer. Detta kanske skulle döda honom medans hela världen bara fick nöja sig med att hålla tummarna och titta på.

.

Framtiden fylldes med ännu en cancerdrabbad vän, en vän som försökt ta livet av sig och en vän som svek mig tills mitt hjärta inte längre kunde älska henne. Jag hade varit liten och ville plötsligt bli stor. Ville inte vara rädd och tänkte fanimej våga. Våga dricka alkohol på vilda fester, våga kyssa random killar, våga flytta hemifrån, våga skaffa en pojkvän, våga ha sex, våga älska denna pojkvän och våga ge bort sin själ och sitt hjärta till denna utvalda kille. Jag fick allt. Ingenting lämnades utanför och blev det bra?

.

6 månader av ett distansförhållande med en underbar pojk förflöt. Tårar rann längs kinderna under veckorna, men allt var värt det när hjärtat fylldes med värme, lycka och kärlek vareviga helg. Detta ingenting, denna sorg och denna spelade glädje försvann plötsligt. Jag var rädd som in i helvete, men efter allt lät jag honom viska till mitt hjärta och smeka min själ. Allt kändes enkelt och jag la mitt liv i hans händer. Jag älskade honom och han älskade mig. Det är nu jag vill skriva ”och de levde lyckliga i alla sina dar”, men det här är ingen saga: detta är verklighet.

.

En dag var det slut. Den människa jag var villig att offra allt för svek mig mest av alla. Han jag litade mest på packade ner mitt hjärta, min själ och mitt allt i en ask och försvann med de iskalla januarivindarna. I ett tunt nattlinne stod jag ensam kvar barfota i snön omgiven av förrvirrade tankar. De kommande månaderna spenderades med att hitta ett sätt att överleva. Jag försökte vara den människor ville att jag skulle vara. Försökte vara en stark person och älska mig själv trots att den jag älskade inte älskade mig tillbaka. Jag slöt ögonen för mer än två månader och ville inte inse att jag inte älskade mig själv längre. Jag hade ju alltid varit positiv och älskat allt och alla, inklusive mig själv. Slaget av all tragedi fick mig att bli pessimist. Jag visste vad som kunde gå fel i saker runtomkring mig och antog att allt skulle gå fel. Att misslyckas med en liten handling ledde till att jag kände mig misslyckad som person.

.

Och här är jag idag. Vad är jag, deprimerad? Glad? Levande? Död? Faktum är att jag är nollställd. Jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill. Det svåra är att livet inte kommer vänta på mig att bli stark igen. Livet är vad det är. Det finns människor kvar att visa kärlek till och för tillfället finns det ett projektarbete som ska göras denna vecka oavsett vad. Frågan är hur jag i detta nu hittar styrka, kärlek och kraft till att göra en t-shirt kollektion, när jag inte ens tror på mig själv längre. Men dagarna håller på att bli varmare och solen kikar fram allt oftare så det är bara att kämpa. Jag vet, hoppas och tror att nu kan allt bara bli bättre. Snart gråter jag de sista tårarna över det här och kisar med ett leende mot solen precis som förr. Allt kommer bli bra. En dag i taget och en känsla i taget."

.

Det har funnits så många dagar då jag kände att det aldrig skulle gå över. Att jag förevigt skulle vara en förlorad känslokall och pessimistisk själ. Men ju längre tiden gick, desto mindre tänkte jag på honom. Och desto mindre jag tänkte på honom, desto bättre mådde jag. Och en dag satt jag där och tänkte att 'vad fan klart att jag ska förlåta honom'. Alla gör misstag, och det finns ingen poäng för mig att hata de han gjorde, jag gjorde ju också misstag.

.

Och nu så är det förbi. Och jag blev varken känslokall eller pessimist. Jag var så för jävla nergången i honom. Det var definitivt en av de svåraste och tuffaste perioderna under hela mitt liv. Men jag kom över honom. Jag förlät honom och hela anledningen att jag idag kan bli sådär löjligt glad över små saker igen är för att jag var så himla ledsen. Tack Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0